Arche 2013 44-45

I detta nummer av Arche ingår några kortare essäer som behandlar barnet i litteraturen och idéhistorien. Essäerna utgår från ett symposium som Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet höll 2012.

Håkan Möller introducerar symposiet genom att undersöka varför forskning bedrivs kring barndomen. Vidare talar han om barndom ur ett litteraturhistoriskt perspektiv. Per Magnus Johansson talar om barndomen ur ett psykoanalytiskt perspektiv och Christine Quarfood belyser barnet som en nyfödd vuxen från en idéhistorisk vinkel. Även ur ett idéhistoriskt perspektiv forskar Karin Nykvist hur barnet betraktas i svensk skönlitteratur under 1900-talet. Genom att utgå från 1880-talets äktenskapsdramatik redogör Birgitta Johansson för barnets roll hos några svenska kvinnliga dramatiker. Vidare skriver Åsa Arping om Pija Lindenbaums perspektivprövande bilderboksvärld.

Ingemar Nilssons essä tar avstamp i Bertil Malmbergs verk Åke och hans värld och tar stöd i biografiska element. I Cecilia Petterssons text om Magnus Florins roman Ränderna undersöker hon bardomens betydelse för traumatiska händelser.

John Swedenmark skriver en hyllande text om Allan Edwall och Claes Caldenby undersöker barnets närvaro i samhället genom att knyta an till Ellen Keys verk Barnets århundrande. Johan Linton har intervjuat den amerikanske arkitekten Peter Eisenman som delar med sig av sin barndom. 

Vi presenterar det första kapitlet ur Philippe Sollers självbiografiska verk Portrait du joueur i Håkan Liljlelands översättning. Mats Leffler har översatt W. G. Sebalds poesi om barnet. Vi publicerar även Håkan Möllers poetiska betraktelser. 

Andreas Stiebe skriver en essä om Salvador Dalí. Till detta avsnitt trycks även Georges Batailles essä ”Den ’dystra leken’” vilken fungerar som en kommentar till Dalís målning med samma namn.

Ulf Karl Olov Nilssons fragment behandlar barns inträde i världen. Vetenskapsfilosofen och -historikern John Forrester skriver om psykoanalysens historia och undersöker frågan om psykoanalysen är en vetenskap. Peter Sand publicerar en encyklopedisk artikel om psykoanalys, en analys av Sigmund Freuds fallbeskrivning ”Råttmannen”. 

Numret avslutas med ett bidrag av Johan Linton där han i text och bild beskriver ett vardagsobjekt skapat med referenser till den antika litteraturen.

Innehåll

Arche nr 44-45

Per Magnus Johansson

Barndomen och en teori om barndomen

Per Magnus Johansson

Oskuldens fängelse och det onda barnet

Håkan Möller

Den nyfödde vuxne. Ett tidigmodernt barndomshistoriskt motiv

Christine Quarfood

Barnet: en dröm

Karin Nykvist

Barn och barndom i 1880-talets äktenskapsdramatik

Birgitta Johansson

Att våga eller inte. Små och stora kriser i Pija Lindenbaums bilderboksvärld

Åsa Arping

Bertil Malmbergs Åke och hans värld

Ingemar Nilsson

Barnblivande. Om barnets och den vuxnes dubbelexponeringar i Magnus Florins Ränderna

Cecilia Pettersson

Återupprinnelse

John Swedenmark

Barnets århundrade. En arkitekturhistoria

Claes Caldenby

Arkitektens barndom. Ett samtal med Peter Eisenman

Peter Eisenman & Johan Linton

Det byggda ursprunget till sig själv. En not till Peter Eisenmans arkitektur

Johan Linton

Phillipe Jouyaux’ barndom

Håkan Liljeland

Porträtt av spelaren

Philippe Sollers

Harpaltens barn, den lilla haren. Om lyrikern Ernst Herbecks totemdjur

W. G. Sebald

Fyra självporträtt med skuggor

Håkan Möller

Den undflyende Salvador Dalí

Andreas Stiebe

Den ”dystra leken”

Georges Bataille

Anteckningar i Födda

Ulf Karl Olov Nilsson

John Forrester och framställningsformen fall. En introduktion

Andreas Stiebe

Om p så vad? Att tänka i fall

John Forrester

Om Freuds ”Råttmannen”

Peter Sand

digitally bucolic

Johan Linton

Per Magnus Johanssons ledartext

I detta dubbelnummer av Arche ingår ett antal kortare essäistiskt präglade texter kring temat barnet i litteraturen och idéhistorien. De har sin upprinnelse i ett symposium – »Barnet i litteratur, idéhistoria och religion« – som Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet anordnade två dagar i november 2012. Utifrån symposiet, de presentationer som gjordes och de diskussioner som följde, föddes idén att publicera flera av bidragen. Håkan Möller, som tillsammans med Anna Nordenstam anordnade symposiet, och undertecknad diskuterade möjligheten att låta publicera bidragen i Arche. En förfrågan ställdes till redaktionen för Arche, som välkomnade idén.

I Håkan Möllers introduktion till symposiet ställdes frågan varför forskning bedrivs kring barndomen. Han hänvisade bland annat till Philippe Ariès viktiga bok Barndomens historia (1960). Med detta verk uppfanns naturligtvis inte barndomen, men Ariès uppfann den på nytt. Tack vare hans arbete stimulerades forskningsämnet och betydande insatser har under de senaste decennierna gjorts av såväl historiker, arkeologer, samhällsvetare, beteendevetare, idéhistoriker, konstvetare, religionsvetare som litteraturvetare. Neil Postmans fras »den förlorade barndomen«, myntad vid mitten av 1980-talet i en bok med titeln Den förlorade barndomen, gav också bränsle till flera av de diskussioner som utspann sig i anslutning till konferensen. Visst fanns det bidrag som just gjorde gällande att barndomen i det moderna samhället gått förlorad, men det gjordes då med helt andra frågor för ögonen och med större medvetenhet om frågans komplexitet. Möller påpekade att symposiet anslöt till en aktiv forskningsinriktning. Han tänkte sig inte att det skulle »bryta ny mark« och inte »heller bara summera vad som gjorts«, utan att avsikten i första hand var att aktivera och sammanföra forskare som i sin verksamhet har beträtt, producerat eller kanske bara tangerat ämnesområdet. Möller hoppades att symposiet bland annat skulle leda till tvärvetenskapliga samarbetsidéer. Förhoppningsvis kan publiceringen i Arche av ett urval av symposiebidragen bidra till att det interdisciplinära samtalet fortsätter och leder fram till samarbetsformer över ämnesgränserna. Inför tidskriftens utgivning har manuskripten som låg till grund för de muntliga presentationerna bearbetats och i flera fall givits nya titlar. Vi planerar att i ett kommande nummer publicera ytterligare ett antal bidrag från symposiet utöver de vi presenterar här.

Undertecknad var en av talarna och valde att mer övergripande belysa barndomen i ett psykoanalytiskt perspektiv. En aspekt jag betonar i mitt bidrag är att barndomen och berättelsen om den, från en annan tid, inte självklart står i samklang med varandra på alla punkter. Detta gäller såväl den barndom som framställs i självbiografiskt präglade verk som den som framträder i fiktiva barndomsskildringar. Freud skrev om en psykisk samt en materiell realitet. En aspekt i minnets återsken är glömskan, såväl den »vanliga glömskan« som den som Freud kallade den »neurotiska glömskan«, det vill säga den glömska som har ett omedvetet motiv till att rumstera om på minnesscenen. I den psykoanalytiska traditionen ingår som ett antagande att barndomen lever kvar i den vuxne, på ett eller annat sätt, vilket den psykoanalytiska kliniska erfarenheten har visat och alltjämt visar. Och lite tillspetsat kan man säga att skälet till att den neurotiska glömskan tar plats är att barnet, enligt Freud, från början är normlöst vad gäller allt. Därtill har vi det faktum att ingen kommer ifrån att ha varit barn; vi delar den erfarenheten med varandra, således också erfarenheten av att olika tidevarv av oss fortlever samtidigt. Vi kan alla spana efter den barndom som gått oss förlorad.

Ett övergripande litteraturhistoriskt perspektiv återfinns i Håkan Möllers bidrag »Oskuldens fängelse och det onda barnet«. Hans ingång är oerhörd. Liverpool 1993: två barn mördar brutalt ett tredje yngre barn. Utifrån detta faktum och de då många snabbt dragna slutsatserna kring varför detta kunde ske presenterar Möller barnet som subjekt i den fiktiva världen. Detta subjekt ges stor spännvidd. En plågsam slutsats finner Möller i Niklas Rådströms pjäs De onda (2005), i vilken denne låter kören, i likhet med dess roll i det antika dramat, kommentera skeendet: »Sånt har hänt förr. Sånt här kommer att hända igen.« Och »sånt« syftar här just på händelsen i Liverpool, och händelsen är dessvärre inte unik. Men Rådströms pjäs innehåller också en annan, viktigare insikt: trots att det onda kommer att visa sig på nytt måste vi diskutera det som sker här och nu. »Vänta. Det är nu det händer. […] Det är nu allt ofattbart måste begripas.« För att synliggöra 1900-talets olika reaktionsmönster på de äldre representationerna av barndomen diskuteras bilden av det oskuldsfulla, änglalika och förebildliga barnet under 1800-talet och framåt. Under senare hälften av nittonhundratalet kom allt fler författare att radikalisera sina motbilder till det oskuldsfulla barnet och barndomen som en paradisisk tillvaro med få skuggor. Möllers belysning, med framför allt exemplen Ian McEwan, Doris Lessing och Iain Banks, avslutas med en kommentar till att det brittiska samhällets juridiska representanter i Bulger-fallet inte kunde betrakta pojkarna som mördat som de barn de var. Under rättegången behandlades de »som vore de vuxna eftersom de inte hade handlat i överensstämmelse med myten om barns oskuldsfullhet utan som fallna vuxna«. Man anar att Möller här ser en brist och att han hyser en förhoppning om att litteraturen ska fortsätta att bidra med förståelsevidgande och samhällskritiska perspektiv på barnet och barndomen.

Barnet har inte heller i den tidigare historien alltid fått vara barn. Det har också betraktats som en nyfödd vuxen. I Christine Quarfoods »Den nyfödde vuxne som tidigmodernt barndomshistoriskt motiv« belyses idéhistoriskt att barnet inte alltid självklart givits en plats som barn i kulturen. En motsättning ligger i dikotomin natur/kultur, där naturaspekten i sig burit på en dubbelhet. Ordet natur pekar å ena sidan på något ursprungligt och å andra sidan, teleologiskt uppfattat, på »en potential« som framträder hos den vuxne. I det senare perspektivet hamnar barnets tillkortakommanden i fokus, och skall tämjas. Dessa två synsätt kan ses framträda olika tydligt under historiens gång. Rousseau framstår som en förromantisk försvarare av att barnet skulle få vara barn. Quarfood låter sin exposé mynna ut i det faktum att en vän till Rousseau, upplysningsfilosofen Étienne Bonnet de Condillac, prövade en ny infallsvinkel på det »naturliga« barnet. För att få svar på frågan hur människan var i sitt ursprungliga naturtillstånd gick han via idén om den idealtypiska statyn. Denna konstruktion betraktar hon som en i hög grad »teoretisk rekonstruktion av det tidiga barndomstillståndet«.

Karin Nykvist föreläste över temat »Barnet: en dröm«. Hon ger en komprimerad idéhistoriskt präglad bild av hur barnet betraktats under 1900-talet, främst i svensk skönlitteratur. Övergripande ser hon att barnet »är den vuxnes andre«. Men denne andre i den vuxne är ett både och; både densamme och en annan, i och med att den vuxne bär barnet inom sig. Barnet blir i den vuxne, med Freuds term, unheimlich, det vill säga »icke hemlikt«. Barnet, både det som gått förlorat och det man inte kan bli fri från. Denna motsättning väcker (den svenska) drömmen om det autonoma barnet, och det är utifrån drömmen som Nykvist, i en kronologisk vandring, ger oss inblickar i litteraturens varierande barnbilder: det fria, lyckliga barnet, det ensamma barnet utan det stöd som drömmen om folkhemmet gav sken av, det exotiska barnet tillhörande »det gåtfulla folket«, det främmande barnet hos vilket alienationen brutalt tar självständighetens plats samt det betraktande barnet vars röst också erhöll en ideologisk klang under de sista decennierna på 1900-talet. Man kan säga att Nykvist bakom dessa barndrömsbilder ser att de i slutänden inte handlar om barnet utan mer om en dröm om en bestämd samhällsform. Ellen Keys bok Barnets århundrade får här en central plats. I Nykvists slutkommentar blir drömmen om barnet mer drömmen om människan. Men i den vuxna människan, hon som drömmer, saknas oftast »det verkliga, levande barnet«. I henne är barnet »främmande, gåtfullt och exotiskt, ibland också skrämmande«.

I sin artikel »Barn och barndom i 1880-talets äktenskapsdramatik« redogör Birgitta Johansson för hur barnet framstår hos några tongivande svenska kvinnliga dramatiker. Barnets plats är här inte den viktigaste utan skildras mer indirekt i förbindelse till en annan fråga som vid denna tid var brännande, nämligen den om relationerna mellan borgerlighetens män och kvinnor. Artikeln tar sin utgångspunkt i Ibsens Et dukkehjem, där Nora i det att hon lämnar hemmet uttalar att det enda som skulle kunna rädda bandet till maken vore att äktenskapet omvandlades till ett »aegte« »skab«, något mer än vad konvenansen krävde. Johanssons analyser berör dramer av Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler, och hur barn- och barndomsbegreppen förstås och konstrueras i dramernas sammanhang. Barnen fyller i pjäserna en dramaturgisk funktion och illustrerar den samhällskritik som författarinnorna vill förmedla och som inte minst riktar in sig på vad de uppfattar som idealiserade föreställningar om den borgerliga familjen.

Pija Lindenbaums flerbottnade, ofta perspektivprövande bilderboksvärld belyses i Åsa Arpings »Att våga eller inte«. Arping finner att Lindenbaums berättelser inbegriper en form av kris och utveckling, ibland med en överraskande vändning, men då beroende på i vilket perspektiv man läser berättelsen om det i leken indragna och i någon mån annorlunda (fiktiva) barnet. Hos Lindenbaum finns en underliggande förhoppning om att detta barn, »ur urban medelklass« och i förskoleåldern, ska få tillgång till möjligheter och kraft att bemästra en oroande eller ibland stelbent verklighet.

Bertil Malmbergs verk Åke och hans värld (1924) är utgångspunkt för Ingemar Nilssons essä. Nilsson tar stöd i biografiska moment och faktiska händelser som Malmberg känt till. Via nedslag i dramatiska scener ur några av Malmbergs noveller med Åke som huvudperson, når Nilsson slutsatsen att Malmberg förefaller vara på jakt efter att gestalta »den lilla pojkens längtan efter den trygghet och värme som framför allt den goda modern kunde ge honom«. Den aningslöst ljuse Åkes möte med verkligheten alstrar huvudbry ur vilket en skuggomgärdad längtan framträder.

Barndomens betydelse framträder med all önskvärd tydlighet i Magnus Florins berättelse Ränderna (2010). Detta är en ståndpunkt som Cecilia Pettersson fördjupar i sin text som just har som utgångs- punkt Florins verk. Denne väver samman fiktion och verklighet i en form av dubbelexponering, där det framgår hur berättarjaget dras till »traumatiserande händelser i barndomen« och träder in i en form av barnblivande »som löser upp gränsen mellan barn och vuxen«. Ränderna är en roman om sorg och sörjande, skriver hon, liksom om att inom sig ta farväl av barnet. I den mån det går. Romanens slut upplever hon som öppet; »en rörelse mot språket« och en oavslutad identitetskonstruktion.

Så långt bidrag direkt knutna till symposiet »Barnet i litteratur, idéhistoria och religion«. Vi låter emellertid temat utvidga sig med hjälp av några fler texter som kastar ljus av olika slag över barnet och barn- och ungdomen.

John Swedenmark hyllar Allan Edwall i sin text »Återupprinnelse«. Det är inte främst Edwalls roll- gestaltningar han lyfter fram utan den Edwall som i slutet av 1970-talet, då en redan hyllad karaktärsskådespelare, författade visor, framförde dem och även spelade in dem. I en finstämd, rik analys av Edwalls sång »Den lilla bäcken«, som återfinns på skivan Vetahuteri (1984), tar Swedenmark sin utgångspunkt i den försåtligt enkla frasen: »Jag var ett barn, och det barnet var jag.«

Ellen Keys bok Barnets århundrade har redan omnämnts i anslutning till symposiet som hölls i november 2012. Den blir startpunkt för Claes Caldenbys artikel om en drygt sekellång arkitekturhistoria; fokus ligger på barnets närvaro i samhällslivet. Fiktiva orter som »Lillköping« och »Bullerbyn« knyts till den verklighet och de ideal de skapats ur. Och innan »Kvarteret Kolossen« i miljonprogrammets anda ges plats belyser Caldenby den stad vars liv skulle utspela sig mellan husen, egnahemsrörelsens trädgårdsstadsdelar, i ett försök att motverka »fordismen« som drev på den rationella organisationen och planeringen av staden i stor skala. Överblicken avrundas i pedagogikens tecken. Caldenby gör gällande att staden inte, som för Key, måste betraktas som »landets absoluta motsats«. Han förespråkar en barnkonsekvensanalys, och hur effektivt än det ordet klingar tänker han sig att det skulle öppna för respekt för barnets perspektiv i staden. De bor måhända »i ett annat land«, som Beppe Wolgers påstår i visan, och måhända är de främmande, »men ändå ständigt där, alldeles intill oss, som en möjlighet«, skriver Caldenby.

Den amerikanske arkitekten Peter Eisenman, uppmärksammad för en lång rad teoretiska arkitekturprojekt såväl som för sitt samarbete med den franske filosofen Jacques Derrida, delar med sig av detaljer från sin barndom i en intervju med Johan Linton, utförd på Eisenman architects kontor på 41 W 25th Street i New York den 22 mars 2013. Även om samtalet är kort framgår hur barndomen ännu är aktuell och en källa till reflektion för den åttioettårige arkitekten. Som första publikation någonsin har vi även glädjen att i tryck kunna presentera två av Eisenmans barndomsteckningar, gjorda i tioårsåldern, vilka visar studier av byggnader. I en efterföljande artikel lyfter Johan Linton fram passager i Eisenmans verk som kan relateras till frågan om barndomen och tiden.

Philippe Sollers Portrait du joueur (Porträtt av spelaren) utkom 1984. Det är ett självbiografiskt verk och vi presenterar bokens första kapitel i Håkan Liljelands översättning. Sollers, en dagdrömmeriets man om man får tro vad han sagt om sig själv, rör sig i minnenas värld; omvandlar då i nu. Han återvänder, rekonstruerar, för att fly, om igen. Sollers porträtt kan sägas peka på det nödvändiga i att sakna i tid. Liljeland har även skrivit en introduktion till Philippe Sollers författarskap.

Vi har i ett tidigare nummer av Arche uppmärksammat författaren W. G. Sebald. Vi gör det på nytt och denna gång träder han in på scenen såsom en skärpt lyssnande till ord om barnet nära i den vuxne. Sebald skriver i »Harpaltens barn, den lilla haren« om lyrikern Ernst Herbecks ordknappt täta poesi. I dennes poesi används språket många gånger otyglat av konvenans och grammatiskt styrda gränsdragningar. Det skapar som Sebald skriver ett ytterst sällsynt möte mellan såväl öppnat avstånd som oerhörd närhet. Det är poesi som Sebald inte tröttnar på; den för honom mot »en andlös annan värld«. Mats Leffler har gjort översättningen.

Vi presenterar också »Fyra självporträtt med skuggor« av Håkan Möller. Det är poetiskt stämda betraktelser där skuggorna framträder i tillbakablicken; något svunnet alstrar det dunkla som rör sig i skuggorna. Kanske man kan utläsa av sviten porträtt att det gäller att vara i saknad i tid, inte för sent.

Andreas Stiebe söker »[d]en undflyende Salvador Dalí« i en längre essä. Stiebe rör sig inlednings- vis åt två håll: i en kronologisk respektive en omvänd kronologisk vandring. I denna pendelrörelse finns biografiska moment, i vilka Dalís väg till måleriet/konsten och hans syn på sitt konstnärskap finns som röda trådar, belysta via litteratur kring Dalí. En nyckelpunkt i Dalís liv, och för Stiebes delvis postfreudianskt inspirerade analys, är att Dalí föds som den son som (eventuellt) ersätter den förstfödde döde sonen (också med förnamnet Salvador). En annan nyckelpunkt är de infekterade relationerna mellan medlemmarna i familjen Dalí, inte minst mellan far och son. Salvador Dalí – faderlös och ändå inte. Stiebes ord, Dalís ord, liksom andra kommentatorers ord, berikas av skarpa bilder – ibland svåra att ta till sig, ibland outtömliga i sina perspektiv, ibland enkelt nära – ur Dalís produktion.

En av Dalís målningar som finns avbildad i Andreas Stiebes essä är »Den dystra leken«. Med sina svårsmälta detaljer placerade målningen Dalí mellan André Breton och Georges Bataille, mitt i den dragkamp som rådde inom de surrealistiska kretsarna just före 1930. Vi publicerar här ett utdrag ur Batailles essä »Den ›dystra leken‹«, således en kommentar till Dalís målning. Och den är våldsam.

I »Anteckningar i Födda« alstras en ny helhet av fragment. Ulf Karl Olov Nilsson hämtar fraser ur massmedialt förmedlade ord om barns inträde i världen, inte tillkomst, och besvarar dem i någon form av återskensuppklarnande ljus med tillhörande svärta. Där står vi med vårt välkomnande, fulla av förväntan, många gånger ofattbart handfallna. Så bara är det.

I ett block som rör fallbeskrivningar presenterar vi John Forresters artikel »Om p så vad? Att tänka i fall«. Forrester är vetenskapsfilosof och -historiker och har ägnat lång tid åt att studera psykoanalysens historia. Artikeln utgår från den fråga som Forrester lagt märke till ofta ställs på tal om psykoanalysen: »[Ä]r psykoanalysen en vetenskap?« Han undviker helst, som han skriver, att direkt besvara den frågan och gör så även i denna artikel. Här startar han via en fråga att jämföra med: »Är jazz seriös musik?« Problemet som Forrester ser i dessa två frågor är att de antyder anspråk som gör att man helst inte vill svara. Han söker sig således i stället fram via omformuleringar av preciserande slag och en noggrann vetenskapsfilosofiskt/-historiskt insiktsfull belysning av det enskilda fallets status av kunskapsobjekt. Forresters text, som översatts och introduceras av Andreas Stiebe, exemplifierar med resonemang hämtade från främst Aristoteles, John Stuart Mill, Thomas S. Kuhn, Ludwig Wittgenstein, Michel Foucault och André Glucksmann. Den som tänkte sig att fallet var ute ur räkningen och att »principerna« är vad det alltid handlar om i fråga om hur man når kunskap om något, får bereda sig på att tänka om. Forresters anslag är ett väsentligt bidrag i diskussionen kring psykoanalysens vetenskapliga status.

Därefter gör Peter Sand, i den första av en serie encyklopediska artiklar om psykoanalysen som tidskriften har för avsikt att publicera, en analys av Sigmund Freuds fallbeskrivning »Råttmannen«. Freuds fallbeskrivningar låter läsaren ta del av den historiska kontext i vilken psykoanalysen växte fram som teori och praktik och aktualiserar fortfarande allmängiltiga frågor. Studien om »Råttmannen« (Ernst Lanzer, 1878-1914) tar sin psykologiska utgångspunkt i såväl en obearbetad sorg efter faderns död, som i en omedveten konflikt mellan kärlek och hat inför de personer som stod Lanzer närmast. Barndomens betydelse har en central plats för Freud i hans arbete med Lanzer; att rekonstruera barndomsfantasier och barndomsminnen är en del av det psykoanalytiska arbete som syftar till att lösa upp de omedvetna konflikterna som låg bakom Lanzers tvångsneuros.

I detta tidskriftsnummers sista bidrag beskriver Johan Linton i text och bild ett vardagsobjekt skapat med referenser till den antika litteraturen.

Per Magnus Johansson