Arche 2011 36-37

I detta nummer av Arche har vi sammanställt texter om Göteborg. Johan Linton har intervjuat arkitekten Gert Wingårdh om hans syn på Göteborg. Wingårdh bidrar även med egna texter i form av en självbiografisk framställning och anteckningar kring skissprocessen i arkitektarbetet. Professorn Björn Linn gick bort våren 2011 och vi presenterar här två texter av honom om Volvos bildesign och om arkitekturkritik.

Per Magnus Johansson skriver en artikel om Emanuel af Geijerstam och Jan Christensen försöker i en kritisk betraktelse att kartlägga Göteborgsandan. Astrid von Rosen skriver om några verk ur Fürstenbergska galleriet samt bidrar med en essä om scenografi. 

I en biografisk essä visar Edda Manga en bild av hennes försök att känna sig hemma på olika platser i Göteborg. Tomas Forsers artikel behandlar teater och politik och Jonas Gilbert uppmärksammar Henry Moores skulptur i Slottskogen.

Irina Karlsohn avviker från temat i sin artikel om Aleksandr Solzjenitsyn i vilken hon diskuterar författarens historiesyn.

Vi publicerar en föreläsning om Goethe av Ernst Cassirer, en central gestalt i det intellektuella Göteborg, översatt av Mats Leffler. Sven-Eric Liedman tar avstamp ur Cassirers Goetheföreläsningar då han utforskat författarens livssyn. I anknytning till detta Goetheblock finns också Philippe Sollers korta betraktelse som belyser Goethes livskraft och Thomas Karlsohn behandlar i sin artikel Cassirers föreläsning och lyfter fram olika former för föreläsningar.

Håkan Lindqvist ger en biografisk introduktion till arkitekten Hans Hedlund vilken följs av några texter om arkitektens litterära ambitioner, Amerikaresa och om hur dennes karaktär framträder i ett brev till sonen Björner. Johan Linton och Per Magnus Johansson ger en introduktion till Lindqvist och Claes Caldenby placerar in Hedlund i ett nationellt historiskt sammanhang.

Innehåll

Arche nr 36-37

Per Magnus Johansson

Arkitektliv – Intervju med Gert Wingårdh

Per Magnus Johansson & Johan Linton

Göteborg

Gert Wingårdh

Öijared

Gert Wingårdh

Arkitektur av ord – Gert Wingårdhs skrivande

Johan Linton

Gert Wingårdh – Bibliografi

Johan Linton

Gert Wingårdh – Verkförteckning

Gert Wingårdh

Konstnären bakom bilen

Björn Linn

Vår underutvecklade arkitekturkritik

Björn Linn

Emanuel af Geijerstam – läkare och psykoterapeut

Per Magnus Johansson

Göteborgsandans olika ansikten

Jan Christensen

Göteborgssaker: Fürstenbergska galleriet

Astrid von Rosen

Kärleken till Göteborg

Edda Manga

Det tydliga – Om teater och politik i Göteborg

Tomas Forser

Anteckningar om scenografi

Astrid von Rosen

Henry Moore i Slottsskogen

Jonas Gilbert

Historia och modernitet hos Aleksandr Solzjenitsyn

Irina Karlsohn

Den unge Goethe

Ernst Cassirer

Tiden, förgängligheten och speglingarna

Sven-Eric Liedman

Goethes pånyttfödelse

Philippe Sollers

Om föreläsningen

Thomas Karlsohn

Hans Hedlund – arkitekt och pedagog

Håkan Lindqvist

Håkan Lindqvist – arkitekt och forskare

Per Magnus Johansson & Johan Linton

Hans Hedlund – en introduktion

Håkan Lindqvist

Uppåt genom försänkningar

Håkan Lindqvist

Bild i ord

Håkan Lindqvist

Hans Hedlunds Amerikaresa 1893

Håkan Lindqvist

Professor Hedlund handleder sin son – ett brev

Håkan Lindqvist

Hans Hedlund och arkitekturscenen kring sekelskiftet 1900

Claes Caldenby

Per Magnus Johanssons ledartext

Detta andra nummer av Arche har samlat ett antal texter om Göteborg. På detta sätt kan man se numret som en fortsättning på Psykoanalytisk Tid/Skrift nummer 32-33. Staden krävde ett nummer till. Längre block som utgår från två i Göteborg verksamma och betydelsefulla arkitekter från olika epoker – Gert Wingårdh i vår tid och Hans Hedlund från sekelskiftet 1900 – inramar ett antal texter som från både historiska och samtida synpunkter belyser Göteborg och dess anda.

Johan Linton och undertecknad har under våren och sommaren 2011 intervjuat arkitekten Gert Wingårdh. Vi sökte hans blick på Göteborg, hur han förstår varifrån vår stad härstammar, vilka möjligheter han ser och vilka förhoppningar han ställer på den – från arkitektonisk synpunkt men också som livsrum. Gert Wingårdh har inte sin barndom i Göteborg; familjen flyttade till Göteborg alldeles i början av 1960-talet. Wingårdh har på olika sätt verkat i staden under femtio år. Tidiga starka minnen kretsar kring Göteborgs hamn och stadens öppning västerut. I intervjun bjuder Wingårdh generöst – och associativt – på flera personliga minnesbilder, inblickar i sitt familjeliv och funderingar, samt reflexioner kring att driva arkitektkontor. Samtidigt framträder en principiell, kritisk hållning till förflackningen av den arkitektoniska formgivningen; Wingårdh är inte intresserad av att tjäna en arkitektur som tjänar »samhällstillvända syften«. Det estetiska arbetet är för honom inte inkompatibelt med att arkitekten fullföljer sitt samhällsansvar.

Vi har också glädjen att presentera några texter från Gert Wingårdhs egen hand. Det rör sig dels om en poetiskt färgad självbiografisk framställning, dels om originalanteckningar kring skissprocessen i arkitektarbetet, hämtade från tiden för realiserandet av Öijareds golfklubb, tillika den tid då datortekniken gjorde sitt intåg i projekteringen. Gert Wingårdhs skrivande behandlas vidare i en studie av Johan Linton som tar sig an den förres arbete med text från studietiden och fram till idag. Wingårdhs ofta diktliknande texter framträder i studien som ett opretentiöst men i Sverige originellt bidrag bland skrivande praktiserande arkitekter. Även om produktionen inte är omfattande i sig så sträcker den sig över snart fyra decennier och innehåller referenser till såväl Wingårdhs arkitektarbete som hans personliga liv. Blocket om Gert Wingårdh innehåller dessutom en verkförteckning över byggnader och projekt genomförda i Göteborg med kranskommuner.

Björn Linn, professor i Arkitekturens teori och historia på Chalmers, gick bort våren 2011. Han var en kunnig historiker, självständig tänkare och driven skribent. Han var också den förste professorn i arkitekturhistoria på Chalmers som var utbildad arkitekt. Vi publicerar här två texter ur hans produktion som varit tryckta men som idag är svårtillgängliga. Det gäller mindre texter, som ändå är av intresse genom sin anknytning till numrets tema, Göteborg, samt till Björn Linns egna intressen. Den ena är en artikel från 1959 om Volvos bildesign och den andra är en text om arkitekturkritik, publicerad i två delar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1973. Även om artiklarna är märkta av den period när de skrevs, och därmed i någon utsträckning hänvisar till problem som inte längre är aktuella, anknyter de till annat material i numret. Texten om Volvo berör bland annat arkitekters intresse för fordon, medan texten om kritik ger en bild av arkitektursituationen i Sverige under den tid då Gert Wingårdh utbildade sig till arkitekt.

En pionjär på psykoterapins område i vårt land var Emanuel af Geijerstam. Hela sin privata kliniska verksamhet, från och med 1898 fram till sin plötsliga död 1928, hade han förlagd till centrala Göteborg; först på Vasagatan och därefter på Götabergsgatan. Han höll fast vid hypnosen som terapeutisk metod men följde initierat de tidiga psykoanalytikernas publikationer, utöver texter av Sigmund Freud också bland andra Karl Abraham, Franz Alexander, Lou Andreas-Salomé, Sándor Ferenczi, Alfred Adler och Carl Gustav Jung. Han kände sig mest befryndad med Zürichskolans teoribildning, men det drev honom inte till att inte se kvaliteter i Freuds teoribildning. En intressant aspekt är att Geijerstam sökte sig till en utbildningsanalytiker. I den för detta nummer av Arche omskrivna artikeln – delar till artikeln har hämtats från undertecknads 1999 utkomna doktorsavhandling – kompletteras hans familjehistoria, utbildning och yrkesutövning samt vetenskapliga arbete med glimtar av mer privat slag, bland annat Geijerstams återgivning av ett möte med Strindberg i mitten och slutet av 1890-talet, innan Geijerstam installerat sig i Göteborg och fortfarande befann sig i Lund. Dessa glimtar hämtas ur bevarade brev av hans hand, främst riktade till brodern och författaren Gustaf af Geijerstam. Breven finns på Universitetsbibliotekets handskriftsavdelning i Göteborg.

Jan Christensens artikel »Göteborgsandans olika ansikten – en kritisk betraktelse« hämtar sin stomme i en källkritisk granskning, ett förhållningssätt som Christensen gör gällande till övervägande del har saknats i beskrivningarna av och diskussionerna kring denna anda. Konkreta bilder av Göteborg framträder ur Christensens resonemang, men staden visar sig också inte vara den enda stad eller bygd i vårt land som stoltserar med en offentligt framförd sam-anda. Christensen problematiserar begreppet. Hans granskning återger såväl ett dåtids-, ett nutids- som ett framtidsperspektiv; artikelns undertext indikerar att nu står i förbindelse med då. Hans ingång är att Göteborgsandan måste ses som ett ideologiskt präglat begrepp; det har retorisk effekt, men inte säger det mycket, hävdar han, »om vad göteborgarna ansåg och anser om sin överhet«. Enligt Christensen säger det i stället betydligt mer om »hur stadens politiska och ekonomiska beslutsfattare försöker legitimera sin maktutövning«.

Som en del av Göteborgsandan ingick Pontus och Göthilda Fürstenberg. Astrid von Rosen kallar dem i sin artikel »Göteborgssaker: Fürstenbergska galleriet« för »mecenatparet«, med tanke på att de gav ekonomiskt stöd till lovande konstnärer. Parets konstsamling donerades till Göteborgs stad 1902 och den finns numera, efter olika turer till skilda platser i staden och »diverse styling«, att besöka på Göteborgs konstmuseum. De göteborgssaker som Astrid von Rosen utgår ifrån är två verk av skulptören Per Hasselberg – Snöklockan och Näckrosen – som idag finns i Fürstenbergska galleriet. Hennes artikel är utöver de konkreta beskrivningarna en levande betraktelse över inslag i en konsthistorisk passionsväv. Till sist, under valrörelsen 2010, faller författarens blick på »Johanna i Brunnsparken«, det vill säga Hasselbergs Såningskvinnan: »Nutidens sätt att se, ställa frågor och tolka sin samtid är på många sätt andra än det sena 1800-talets. Samtidigt finns historierna där, när man går förbi.«

Detta nummer innehåller också en mellan verklighet och overklighet skimrande kärleksförklaring till Göteborg och världen och människorna. Det är Edda Manga som i en djupt personligt hållen essä ger oss en bild av hur hon – begärsärlig och med vetskap om att disciplin krävs för att åstadkomma något och att även goda tider har ett slut – sökt sig en plats i världen att kunna vara på och känna »här hör jag hemma«. Subjektet i detta biografiska fragment omspännande i huvudsak 1990-talet har rest; mycket och på djupet mellan verklig verklighet och verklig overklighet. Drömsk verklighet. Hennes ord ger oss något att upptäcka.

Tomas Forser ger landets andra stad kontrastfyllda konturer i artikeln »Det tydliga. Om teater och politik i Göteborg«. Det rika teaterlivet i Göteborg är snart ett sekel gammalt, skriver Forser. Han gör gällande att det ur »teaterscenernas historia och deras repertoarer« går att utläsa samhällets syn på sig självt och, när ett historiskt perspektiv läggs på återgivningen, hur denna självsyn förändras med tiden. Således, i Forsers artikel framträder konfrontationer; det har stridits – och strids – om att få använda teaterscenen som tribun för sina intressen. I detta träder politiken in. Och ideologin. Och ekonomin. Forser är skarp i sin analys och problematiserar såväl frågan om vem teatern tillhör som vilken frihet det scenkonstnärliga arbetet kan och bör ges. Det finns flera genuina höjdpunkter i den tydliga stadens teaterhistoria, liksom lågvattenmärken. Något är cyniskt i rådande situation, hävdar han och citerar Oscar Wilde: »Cynikern är den som vet priset på allting men värdet av ingenting.«

Astrid von Rosen bidrar i detta nummer av Arche också till temat teater med essän »Anteckningar om scenografi«. På vindlande vägar i tiden, genom olika göteborgsteatrars scenrum – scenografier – och ord framförda på dessa scener, låter von Rosen sin vandring till slut knytas samman av den sedermera i Göteborg mellan 1919 och 1960 verksamme scenografen Knut Ström. von Rosen går scenrummet in på livet, ber oss – i en stundtals förtätat laddad språkvärld – att försöka »vidröra med ögonen«. I hennes betraktelse är den lyckade scenografin alltifrån »osynlig« – ett med skeendet – till fantasieggande »inbrott och utbrott«. Hon betonar också scenografins faktiska osynlighet, som gör den till ett fascinerande studieobjekt. För så snart en spelperiods »föreställningar är över blir scenografin, förstådd som en medagerande komponent i teaterhändelsen, obönhörligen förvandlad till ett osynligt undersökningsobjekt«.

I Slottsskogen i Göteborg finns Henry Moores skulptur Vilande figur i två delar. Jonas Gilbert uppmärksammar att skulpturen har varit knuten till Göteborgs stad i 50 år. Då verket inköptes å stadens vägnar av Ernst Jungen och Alfred Westholm framstod det säkerligen »som det yppersta och mest prestigiösa modernistiska föremål« som de kunde tänka sig. Det andades dock ödsligt vid invigningen av skulpturen i juni 1963, tycker sig Gilbert förstå av den massmediala bevakningen av evenemanget. Hans »bagatell« får oss att se fler sidor av skulpturen än de den visar fram.

En text i numret går utanför Göteborgstemat. I Irina Karlsohns artikel om Aleksandr Solzjenitsyn diskuteras författarens historiesyn. En vanlig uppfattning om Solzjenitsyn hävdar att han är en ensidig antimodernist och reaktionär kritiker av framstegstanken. Karlsohn visar dock i sin text att Solzjenitsyns historiesyn är komplex och pekar i olika riktningar. Hon visar också att han trots sin kritik av västerlandet och förnuftstanken också är djupt modern i sitt förhållningssätt. Det avståndstagande han representerar är en i grunden modern företeelse som innefattar en tro på människans möjligheter att omgestalta den historiska utvecklingen till någonting bättre. För Solzjenitsyns del handlar denna möjlighet till förändring om en andlig pånyttfödelse.

Ernst Cassirer var en central gestalt i det intellektuella Göteborg under senare delen av 1930-talet och ett par år in på andra världskriget; vi har tidigare uppmärksammat honom i ett nummer av Psykoanalytisk Tid/Skrift. Här publicerar vi en föreläsning om Goethe som Cassirer länge hade velat hålla men som, vilket han nämner inledningsvis, »fasta akademiska traditioner« inte hade tillåtit honom, traditioner han inte heller velat bryta så länge han var bunden av sin akademiska verksamhet vid Göteborgs högskola. Nu, när han var fri från sina undervisningsåtaganden och inbjuden av Göteborgs högskolas rektor och lärarråd, öppnade sig emellertid möjligheten. Föreläsningen daterar sig till 1940 och heter »Den unge Goethe«; temat är »Goethe som befriare’«. Det är en ytterst initierad framställning, och den bottnar i en djup och mer än 50-årig obruten läsning av Goethe. Samtidigt presenterar sig den akademiskt strängt skolade Cassirer för sina åhörare som amatör i denna föreläsning. Och det har sina förklaringar. En är att amatörskapet för Goethe innebar att han kunde hålla sig utanför varje skrå eller gille eller bestämd skola. Han strävade, enligt Cassirer, »i vetenskapen, i konsten och i livet efter en egen, fri och självständig uppfattning«. Cassirer talar i Goethes andas efterföljd. Översättningen är gjord av Mats Leffler.

Sven-Eric Liedmans artikel »Tiden, förgängligheten och speglingarna – Något om Goethe« tar också sin utgångspunkt i Cassirers Goetheföreläsningar under 1940. Liedman placerar in dem i tidens oro och i förhållande till Cassirers omfattande arbete Philosophie der symbolischen Formen. Men Liedmans huvudsyfte är inte att behandla Cassirer utan objektet för dennes livslånga intresse, Goethe. För Liedmans del blir det snarast en aspekt hos den närmast allomfattade Goethe som ställs i fokus; hans syn på livet och den livstid människan erbjuds. Liedman finner i Goethes verk hur denne ofta reflekterar kring livet med hjälp av begreppen metamorfos, spegling och liknelse. Verk av Goethe belyses berikande med biografiska notiser ur Goethes liv. Liedman nämner att Goethe – i ett av sina Venetianska epigram – betraktar långtråkigheten som »musernas moder«. Eftersom Goethe upplevde formlösheten som något negativt – långtråkigheten i sig framstår för Liedman som endast »en framvällande svit av ögonblick utan bestämt innehåll« – tänker han sig att Goethe, såsom långtråkighetens offer, fann drivkraft till att skapa, ty »konsten i alla dess former är just ordning«. Det verk av Goethe som Liedman främst berör är Faust, ett verk i vilket man inte finner schablonbilden av Goethe, det vill säga »den svale och upphöjde olympiern«. I detta verk härjar »svek och bedrägeri, själviskhet och njutningslystnad, girighet och hänsynslöshet«. Även om Mefistofeles ständigt finns där i närheten (på scen) så uppfattar Liedman att människorna inte verkar behöva hans hjälp för att begå sina låga handlingar. Detta verkets »skrovliga yta« blir en av flera ytor – för Goethe var naturens rena former en annan – ur vilka en ideell verklighet kan anas, bortom allt bristfälligt förgängligt. Goethe ska ha sagt: »Är det inte just därför vi är här, för att föreviga det flyktiga.« Det var denne Goethe som Cassirer talade om 1940. En Goethe som representerar ett helt annat Tyskland än det Tyskland som Cassirer levde nära, en Goethe som gav röst åt en motoffensiv mot xenofobin.

Goethes livskraft och allmänmänskliga ideella strävan lyfts fram också hos den franske författaren Philippe Sollers, i en kort betraktelse med fokus på mötet med Napoleon och på den italienska resan.

Därefter återvänder vi till Cassirer. Det var således i en politiskt laddad situation som denne talade om Goethe; publiken lyssnade andäktigt. Thomas Karlsohn tar inledningsvis i sin artikel »Om föreläsningen. En akademisk undervisningsform igår och idag« fasta på att Cassirer valde att ge Goethe epitetet »befriare«, ett ordval som han anser oundvikligen måste ses som »en politisk markering«. I Cassirers manuskript finner Karlsohn något nedtonat vad gäller »Goethes centrala roll i den tyska litteratur- och idéhistorien«. Samtidigt ger ögonvittnesskildringar från evenemanget ett helt annat intryck. Stämningen var tät. Karlsohn tänker sig att det var Cassirers skickligt använda pathos, det vill säga hur han på känslomässig nivå berörde sina åhörare, som låg till grund för denna effekt. Artikelns anslag kommenterar Cassirers föreläsning 1940, men dess huvuddel blir en initierad »selektiv historia« över hur föreläsningen betraktats och bedömts inom den akademiska världen. Det blir en historia också knuten till rådande mediala villkor. Ett exempel är att den romantiska föreläsningen, i vilken föreläsaren inte läste före utan snarast skulle vara spontan, kreativ och originell, tog form i samband med att skriftmediet blev en mer allmän tillgång. Varför läsa före ur den text som åhörarna lätt kunde ha egen tillgång till? Karlsohns redogörelse börjar i den medeltida, av en muntlig tradition präglade universitetsvärlden och slutar i vår egen tid. Han berör såväl ideal gällande föreläsningen som kritik mot katederundervisningen. När det gäller modern tid diskuterar Karlsohn demokratiseringskraven under 1960- och 1970-talen och hur de drivit på utvecklingen mot det så kallade problembaserade lärandet (PBL), och beträffande vår egen tid granskar Karlsohn kritiskt de så kallade e-lectures som på senare tid lanserats. Den senare formen av föreläsning ser han ingen egentlig framtid för; den kan inte ersätta de möjligheter som inryms i en föreläsning som hålls inför en publik, ty både föreläsare och åhörare har där möjlighet att svara på vad som sker här och nu, och undvika att falla offer för föreställningen att kunskap är något »enkelt konsumerbart«.

Håkan Lindqvist har ägnat – och ägnar alltjämt – Göteborgsarkitekten Hans Hedlund sitt djupa intresse. Hedlund beskrivs i detta tidskriftsnummer ur flera aspekter. De inledande texterna ger en biografisk introduktion till hans verk, med särskild belysning dels av hans verksamhet som lärare och sedermera professor vid Chalmers och av relationen mellan undervisnings- och byggnadsverksamheten, dels av förbindelserna med familjen och förankringen i Göteborg. I den akademiska uppsatsen »Bild i ord« visar Lindqvist fram en av Hedlunds alla förmågor, att i ord kunna få bild att framträda. Det fanns litterära ambitioner, skriver Lindqvist. Med hjälp av fylligt belysande brevutdrag kommer vi Hedlund nära, då han livfullt och infallsrikt återger vad han ser och upplever under bland annat sina studieresor nere på kontinenten (Tyskland, Österrike, Italien, England och Frankrike) och i USA under 1800-talets tre sista decennier. I särskilda artiklar berättar Lindqvist även om Hedlunds Amerikaresa 1893 och om hur dennes karaktär framträder i ett brev till sonen Björner. Lindqvist beledsagar sina citat med initierade och tydliggörande kommentarer. En säger att Hedlund »ville vara konstnär utan att vara bohem«, och något i det samlade intryck vi får av brevcitaten säger att han lyckades.

Håkan Lindqvist introduceras separat av Johan Linton och undertecknad, och blocket om Hedlund avslutas med att Claes Caldenby placerar in Hedlund i ett huvudsakligen nationellt historiskt sammanhang. Han konstaterar att Hedlund trots sin stora produktion hittills inte räknats till de ledande svenska arkitekterna men att detta är en bedömning som behöver omprövas. Hedlund framstår för Caldenby som hemmahörande inom »en professionell arkitektur«, med autonomi men också med en tydlig strävan att vara samhällsnyttig, och han menar att Hedlund varit en viktig förutsättning för den betydande svenska 1900-talsarkitekturen.

Arches presentation av Hedlund fortsätter i början av nästa år, i ett tidskriftsnummer där vi också återvänder till det franska intellektuella livet.

Per Magnus Johansson