Arche 2011 34-35

Detta nummer av Arche kretsar till stor del kring Michel Foucaults doktorsavhandling Vansinne och oförnuft – Vansinnets historia under den klassiska epoken, till stor del översatt av Mats Leffler. 

Leffler redogör för Foucaults verk samt för några av de delar som inte finns med i den förkortade svenska översättningen. Elisabeth Roudinesco placerar in boken i ett psykiatrihistoriskt sammanhang och vetenskapshistorikern Georges Canguilhelms artikel lägger fokus på Foucaults historiesyn. Maurice Blanchot behandlar glömskan och dess effekter i ett kapitel från L’Entretien infini från 1969.

Vi publicerar några texter knutna till en debatt mellan Foucault och Jacques Derrida som började 1963 och pågick fram till 1991. René Major avslutar detta block med ett föredrag som behandlar Foucaults förhållande till psykoanalysen.

Vi presenterar en översättning Écrire, Att skriva, en av Marguerite Duras sista texter, samt Foucaults sista text innan hans död som betonar värdet i det vetenskapshistoriska arbete som Georges Canguilhelm bedrivit.

Johan Eriksson skriver om det komplicerade relationen mellan psykoanalys och vetenskaplighet och evidens. I en personlig betraktelse får vi ta del av Ola Lindbergs möte med Karl Popper. Thomas Karlsohn har översatt Hans-Georg Gadamers föredrag ”Kulturen och ordet”, och Karlsohn bidrar även med en introducerande kommentar.

Ulf Karl Olov Nilsson introducerar poeten Michelle Grangaud och översätter ur hennes verk. Även Pia Zandelin bidrar med poesi. Johan Linton skisserar i ord och bild konturerna av det italienska möbelföretaget Edra. Linton skriver också om Le Corbusier och Rem Koolhaas och visar på deras förhållande till Paris.

Numret innehåller verk av historiska konstnärer samt flertalet verk av den svenska illustratören och konstnären Edvard Derkert, samt foton av bland andra Raymond Depardon och Ferdinando Scianna.

Innehåll

Arche nr 34-35

Per Magnus Johansson

Vansinne och oförnuft. Vansinnets historia under den klassiska epoken. En sammanfattning

Mats Leffler

Läsningar av Vansinnets historia (1961-1986)

Elisabeth Roudinesco

Vansinnets historia som händelse

Georges Canguilhem

Glömskan, oförnuftet

Maurice Blanchot

Vansinnet – en frånvaro av verk

Michel Foucault

Första meditationen. Om sådant man kan tvivla på

René Descartes

Ur Vansinnets historia under den klassiska epoken

Michel Foucault

Cogitot och vansinnets historia

Jacques Derrida

Svar till Derrida

Michel Foucault

”Att vara rättvis mot Freud” – Vansinnets historia under den psykoanalytiska epoken

Jacques Derrida

Förnuftets kris, vansinnets kris eller Foucaults ”vansinne”

René Major

Att skriva

Marguerite Duras

Drömbilder : Rum

Johan Linton

Livet: erfarenhet och vetenskap

Michel Foucault

Psykoanalys – en evidensbaserad terapeutisk behandlingsform

Johan Eriksson

Om mötet med Karl Popper

Ola Lindberg

Vetenskapen: hypoteser och motbevis

Karl Popper

Paris : Bad romance

Johan Linton

Kulturen och ordet

Hans-Georg Gadamer

Gadamer, kulturen och ordet

Thomas Karlsohn

Michelle Grangaud och motiven utan tavlor

Ulf Karl Olov Nilsson

Minnen ur mitt gemensamma liv

Michelle Grangaud

Fem dikter

Pia Zandelin

Per Magnus Johanssons ledartext

Psykoanalytisk Tid/Skrift byter namn. Tidskriften kommer att bära namnet Arche. Namnbytet är inte ett resultat av att tidskriften ändrar inriktning utan en konsekvens av att den under sina tio år alltmer har utvecklats till en bred kulturtidskrift. Vi har publicerat allt från poesi till texter som berör arkitektur, idéhistoria, filosofi och litteraturvetenskap. Vi har dessutom publicerat längre analytiska kulturartiklar. Recensenter liksom de skribenter som publicerat sig i tidskriften har lite för ofta ställt sig frågan varför tidskriften heter Psykoanalytisk Tid/Skrift då det material som publicerats i tidskriften inte har haft direkt anknytning till det som de förknippar med psykoanalysen. De har förbundit psykoanalys med psykiatri, psykodynamisk psykoterapi och psykologi och märkt att de inte funnit en tidskrift med ett i deras synsätt snävt psykoanalytiskt innehåll. De har tänkt sig att psykoanalysen är granne med psykiatrin och olika behandlingstraditioner inom den psykodynamiska psykoterapin. Det tänkte inte vi. Vi som skapade tidskriften har varit väl medvetna om att det hos den klassiska psykoanalysen liksom hos den franska psykoanalysen såsom den utvecklades under andra delen av 1900-talet finns en medveten strävan att föra psykoanalysen mot humaniora och den allmänna kulturdebatten. Detta har emellertid varit okänt för många av våra skribenter/läsare. Det som var bekant för dem var att psykoanalysen hade en tendens till att utvecklas till en steril och dogmatisk teori.

Vi bestämde oss efter långa diskussioner för att Arche är ett namn som sammanfattar vad vi redan hade gjort och som pekar framåt. Vårt intresse för det ursprungliga kvarstår och vår förbindelse till den grekiska filosofin har funnits från början. För att visa på kontinuiteten i vårt arbete, fortsätter den numrering av våra nummer som påbörjades i Psykoanalytisk Tid/Skrift.

Detta första nummer av Arche placerar sig också i förhållande till de frågor som ovan nämnts. En stor del av texterna kretsar kring Michel Foucaults doktorsavhandling och första stora verk, Vansinne och oförnuft – Vansinnets historia under den klassiska epoken, som gavs ut 1961, för idag femtio år sedan, efter att till största delen ha författats i Sverige under Foucaults tid som lärare i franska vid Uppsala universitet. I Frankrike är intresset för Michel Foucault större än någonsin. I dagarna publicerade L ́Herne ett över 400-sidigt nummer om Foucault.

Inledningsvis redogör Mats Leffler, som också översatt flera av de följande texterna, för Foucaults bok och belyser också några av de delar som inte finns med i den förkortade svenska översättningen. Därefter placerar Elisabeth Roudinesco in boken i ett psykiatrihistoriskt sammanhang och lyfter fram delar av receptionshistorien, med viss betoning av den franska scenen och myterna kring psykiatrins portalgestalt Philippe Pinel. Detta tema fortsätter genom artikeln »Vansinnets historia som händelse«. Här riktar vetenskapshistorikern Georges Canguilhem fokus på att Michel Foucault i sina publicerade verk aldrig överger historien om de villkor under vilka människan söker belysa »vad hon är, vad hon gör och världen hon lever i«. Canguilhem gör detta i polemik med de kommentatorer som velat se att Foucault mot slutet av sitt liv avvikit från sin tidigare historiesyn. I porträttet av Foucault använder sig Canguilhem av minnesbilder. En hänvisning rör bakgrunden till Foucaults disputation i vilken han avslöjade en brist i universitetets vetande. Bakgrunden knyts till Foucaults tid i Uppsala. Då fick han tid att läsa, en forskningsarbetets urkälla.

I sin text »Glömskan, Oförnuftet«, ett kapitel från LEntretien infini från 1969, behandlar Maurice Blanchot glömskan och dess effekter samt på vilket sätt den kan tänkas vara besläktad med samhällets svar på och behandling av vansinnet. Texten kretsar kring och är en hyllning till Foucaults doktorsavhandling.

Blanchots tankar kring litteraturen har varit väsentliga för Foucaults eget sätt att tänka kring denna disciplin, ett tänkande som bland annat beskrivs i artikeln »Vansinnet – en frånvaro av verk« från 1964. Artikeln blickar in i en dimmigt oklar framtid och konstaterar att släktskapen mellan vansinne – »ett förnuft i lågor« – och psykisk sjukdom är på väg att upplösas. Inledningsvis framför Foucault tanken att även om medicinska framsteg skulle kunna få psykisk sjukdom att försvinna så består människans förhållande till sina fantasmer och sin nattsida. Han föreställer sig att den människa vi känner idag är på väg att dö ut. Han kallar henne homo dialecticus, och frammanar henne i bilderna av »avresans, återkomstens och tidens varelse, det djur som förlorar sin sanning men återfinner den i upplyst form, den främling för sig själv som på nytt blir välbekant«. När denna människa dött kommer det enligt Foucaults resonemang att bli svårt att förstå hur vi lyckades hålla gestaltningen av oss själva i så hög grad på avstånd att det som tillhör oss förflyttades till andra sidan gränsen, in i vansinnet, samtidigt som vi till följd av avståndets närvaro etablerade en närhet till det, ungefär så som antikens greker förhöll sig till hybris; förbjuden väg att gå och ständigt nära i avståndstagandet.

Foucaults resonemang tar stöd i lingvistiska kategorier hämtade från Ferdinand de Saussures uppdelning av språket i tre aspekter: langage (språk), langue (språksystem) och parole (tal). Härigenom finns en implicit hänvisning till Jacques Lacan och dennes utveckling av den psykoanalytiska teorin. Vad gäller vansinnet berör Foucaults lingvistiska resonemang hur en kultur behandlar språkliga förbud. Han betonar i detta sammanhang radikaliteten i Freuds verk. Denne har förflyttat vår erfarenhet av vansinnet; det placeras efter Freud »i den farliga, ständigt gränsöverskridande (och alltså fortfarande – men på ett särskilt sätt – förbjudna) region av språk som implicerar sig själva«. Vansinniga utsagor avslöjar; de »benämner det språksystem utifrån vilket utsagorna görs«. I en förtätad passage skriver Foucault att det Freud åstadkommit är att »uttömma det oförnuftiga logos krafter; han torkade ut det: han fick dess ord att återvända uppströms till sin källa – till den ödsliga region av självimplicerande där ingenting sägs«.

De närmast följande texterna är knutna till en debatt mellan Michel Foucault och Jacques Derrida som tog sin början 1963 och vars slutpunkt – i den mån man kan tala om en sådan – sattes först 1991.

Jacques Derrida låter i artikeln »Cogitot och vansinnets historia« sina reflektioner ha som främsta utgångspunkt några sidor ur Foucaults Vansinnets historia. Det rör sig om inledningen till kapitlet »Den stora inspärrningen«, i vilket Foucault presenterar den händelse som han uppfattar som signifikativ för denna periods sätt att uppleva vansinnet: den över hela Europa spridda och plötsligt uppkommande inspärrningen av de oförnuftiga. Kapitlet följer direkt på hans redogörelse för medeltiden och renässansen, och dess placering i början av kapitlet om inspärrningen uppfattas av Derrida som betecknande. På dessa sidor använder sig Foucault av Descartes betraktelser för att påvisa att i och med 1600-talet myllades oförnuftet ner i jorden, försvann »men också för att slå rot«. Dessa sidor som tidigare inte översatts till svenska publiceras i detta första nummer av Arche. Derridas artikel har kvar sin karaktär av manuskript till ett föredrag, vilket bidrar till både dess associativa framställningsform och – något Derrida själv noterar – dess brist på »sin faders hjälp«; texten står ensam. Föredraget höll Derrida 1963. Artikeln ger bland annat prov på en närläsning av den första av Descartes Méditations métaphysiques i avsikt att i en undran ringa in Foucaults projekt kring vansinnets historia: är dess historia möjlig att teckna? Eftersom både Derrida och Foucault i sin diskussion går in i detalj på Descartes text och ordval, har vi för att underlätta för läsaren att själv kunna ta del av de aktuella textpartierna även givit en något mer ordagrann översättning än den på svenska redan befintliga av Konrad Marc-Wogau. Derridas kritik visar att han anser att Foucault inte läst Descartes invändningsfritt. Hans kritik utmynnar emellertid i ett erkännande; Foucault lär oss att inse att »det finns förnuftskriser som ligger märkligt nära det som världen kallar vansinnesutbrott«. Något lövtunt skiljer förnuftet från vansinnet.

Foucault hade fungerat som Derridas lärare i psykologi vid École normale supérieure. Han hade själv av Derrida bjudits in att närvara vid föreläsningen och accepterat inbjudan. I efterhand tackade han också vid flera tillfällen sin elev för en relevant kritik. I samband med en förfrågan om att medverka i den japanska tidskriften Paideia, som hade för avsikt att göra ett temanummer om Foucault och även ville publicera Derridas text, bestämde sig emellertid Foucault för att bemöta Derridas kritik. Det sker i artikeln »Svar till Derrida« från 1972. Nu blir det en närläsning av hur Derrida läser Descartes; ickefilosofen granskar filosofen. Foucault kommer fram till att Derrida »har förvanskat den cartesianska texten« och undrar hur den så uppmärksamme Derrida, den på textens stringens så fokuserade Derrida, kan ha gjort sig skyldig till en både »konturlös« och »frånvarande« läsning, vilken, enligt Foucault, i sin tur leder till att Derrida missar helheten, dispositionen och symmetrin i Descartes meditationer. Foucault gör gällande att svaret står att finna i Derridas oförmåga att ta sig an händelsen som sådan; Derrida har drivit sig till försöket att hålla den cartesianska diskursen »sluten för varje händelse som skulle vara främmande för filosofins storartade interioritet«, och i denna finns inget rum för den enskilda händelsens värde.

Foucaults genmäle utgavs senare tillsammans med den här publicerade versionen även i utvidgad och modifierad form som ett appendix till den andra upplagan av Vansinnets historia under titeln »Min kropp, detta papper, denna eld«, publicerad på svenska i antologin Diskursernas kamp i översättning av Jan Stolpe. För den som vill ha en heltäckande bild av debatten är denna text viktig. Det är också den som Derrida förhåller sig till i ett konferensanförande 1991 med anledning av trettioårsdagen av publiceringen av Vansinnets historia under den klassiska epoken. Det bär titeln »›Att vara rättvis mot Freud‹. Vansinnets historia under den psykoanalytiska epoken«. Hänvisningar görs till föredraget från 1963. Förhållningssättet är likartat; en sökande närläsning, nu av Foucaults egen text, i avsikt att främst »erinra om en viss form av Ond Ande hos Freud, närvaron av det demoniska, av djävulen, av djävulens advokat, den haltande djävulen etc. i Bortom lustprincipen, där psykoanalysen«, enligt Derrida, »uppbådar sin största spekulativa förmåga men också ger det största utrymmet för ett motstånd mot psykoanalysen (dödsdriften, upprepningstvånget etc., och fort/da!)«. I och med att Derrida betonar att Foucault sannolikt inte någonsin läste denna text av Freud öppnar sig något spekulativt. I anförandets slutskede föreställer sig Derrida, på den »plats där ingen kan svara i [Foucaults] ställe«, alltså i brist och saknad, hur Foucault skulle ha svarat på »ett äventyr som Bortom lustprincipen«. Helst av allt hade emellertid Derrida önskat »att [Foucault] tagit sig an det själv«.

»Förnuftets kris, vansinnets kris eller Foucaults ›vansinne‹« är rubriken på ett föredrag av René Major, hållet vid samma konferens 1991 som Derrida bevistade. Föreläsningen, som avslutar blocket om Vansinnets historia, behandlar Foucaults förhållande till psykoanalysen och granskar ett antal av hans påståenden och tankar om psykoanalysens betydelse för västerlandets sätt att förhålla sig till vansinnet. Artikeln är både en kritik av och en hyllning till Foucaults tänkande.

I föreliggande nummer presenteras också en översättning till svenska av den franska författarinnan Marguerite Duras (1914-1996) självbiografiska korttext »Écrire« – »Att skriva«. Det är en av hennes sista texter och här upptäcker vi hur sammanvävt hennes verk är med hennes liv och med de platser hon levde på; här erfar vi också den våldsamma glöden i det för henne nödvändiga skrivandet, som fick henne att ställa frågor om vansinnet.

Numret innehåller även ett block texter som kretsar kring frågan om vetenskapens teori och status. I artikeln »Livet. Erfarenhet och vetenskap« – ett förord som Michel Foucault skrev till den engelska översättningen av Georges Canguilhems huvudverk Le normal et le pathologique och den sista texten som Foucault skickade till tryckeriet före sin död 1984 – betonar författaren värdet i det vetenskapshistoriska arbete som Canguilhem bedrivit. Dennes betydelse för att filosofin – i första hand syftar Foucault på det »besynnerliga sextiotalet« – gavs en framträdande roll i politiska och vetenskapliga diskussioner var avgörande, hävdar Foucault. Han sammanfattar Canguilhems arbete och gör bland annat gällande att denne förde vetenskapshistorien ner från »sina [deduktivt präglade] höga höjder« till områden bortom filosofins mer välkända undersökningsfält. Denna förändring öppnade för vetenskapshistoriska reflektioner som hämtade sitt ursprung från kunskapsområden mer präglade av den induktiva metoden. Temat »diskontinuitet«, det vill säga stora och plötsliga kunskapsmässiga framsteg »utifrån ingenting«, får genom Canguilhems verk en pånyttfödelse inom vetenskapshistorien, hävdar Foucault. Canguilhem intresserade sig för den i livet inneboende ofrånkomligheten att misstag begås. Detta synsätt gör det möjligt för Foucault såväl att se hur det på livets fundamentala nivå – den biokemiska – finns plats för »en slumpmässighet som /…/ påminner /…/ om ett missförstånd’« som att dra en parallell till bilden av människan, hon »som aldrig riktigt finner sin plats [och] är benägen att misstaoch bedra sig’«. Foucault kallar Canguilhem »misstagets filosof«, och hans text ska inte bara läsas som en introduktion till Georges Canguilhems arbeten, utan även som en av flera möjliga ingångar till Foucaults egen vetenskapliga metod.

Den komplicerade och laddade frågan om psykoanalysens förhållande till vetenskaplighet och evidens problematiseras av Johan Eriksson. Genom att belysa psykoanalysens specifika objekt, det omedvetna, och karaktären av och målsättningen för den psykoanalytiska behandlingen, lyfter Eriksson fram hur och på vilka grunder psykoanalysen kan ses som en evidensbaserad behandlingsform.

Ola Lindberg beskriver i en personlig betraktelse sitt möte med Karl Popper. Vi får ta del av hur Lindberg som ung student, och efter en kortare korrespondens med honom, sökte upp den store filosofen och vetenskapsteoretikern i hans hem i England, och hur detta besök kom att bli inledningen till ett mångårigt personligt och professionellt utbyte dem emellan.

Den text av Popper som här presenteras i svensk översättning under titeln »Vetenskapen: hypotes och motbevis«, ger en beskrivning av såväl Poppers huvudsakliga vetenskapsteoretiska idéer som av de historiska och personliga betingelser under vilka dessa vuxit fram. Hur vetenskap skiljs från pseudovetenskap och vilka sanningsanspråk som vetenskapen kan ha, är frågor som står i fokus för Poppers intresse. Dessa frågor har stor relevans också idag.

Hans-Georg Gadamers »Kulturen och ordet« är ursprungligen ett föredrag som hölls i Salzburg sommaren 1980. Senare trycktes detta föredrag i essäsamlingen Lob der Theorie från 1983. I sin text utvecklar Gadamer flera teman som fanns närvarande redan i Wahrheit und Methode, huvudverket från 1960. Framför allt framträder här en tydlig bild av författarens språksyn. Genom orden skiljs människan ut från naturen och träder in i kulturen. Språket möjliggör gemenskapen och uppenbarar världen för oss. Gadamer vänder sig mot det instrumentella synsätt som säger att språket är ett slags yttre verktyg med vilket människan benämner olika fenomen. Istället finns språket inom och mellan oss. Gadamer utvecklar dessa tankar genom att aktualisera flera centrala begrepp och traditioner i den västerländska idéhistorien. Inte minst griper han tillbaka på det antika arvet och på Platon och Aristoteles. »Kulturen och ordet« har uppmärksammats i olika sammanhang och bland annat översatts till engelska i flera versioner. I detta nummer av Arche presenteras texten för första gången i svensk språkdräkt. Den följs av en introducerande kommentar författad av översättaren, Thomas Karlsohn.

Vi har också glädjen att i detta första nummer kunna innefatta poesin. Pia Zandelin bidrar med fem tematiskt sammanhållna dikter och Ulf Karl Olov Nilsson introducerar oulipo-poeten Michelle Grangaud och översätter ur hennes märkliga bok med förslag på motiv för tavlor, hämtade ur den mänskliga historiens stora kollektiva minnesbank.

Liksom i vårnumret 2010 av Psykoanalytisk Tid/Skrift publicerar vi i detta första vårnummer av Arche en text om samtida formgivning, skrivet utifrån Salone del Mobile, Möbelmässan i Milano. Johan Linton har fortsatt sin studie av den italienska möbelproducenten Edra med avseende på deras förhållande till kulturella referenser. Bidraget skisserar i ord och bild konturerna av ett företag som sedan grundandet prövat gränserna för den betydelsebärande laddningen hos de objekt de tillverkat och fört ut på marknaden.

I Arche fortsätter vi också Psykoanalytisk Tid/Skrift:s kontinuerliga behandling av arkitektur. Med utgångspunkt i Paris avhandlas två av vår tids mest inflytelserika arkitekter, Le Corbusier och Rem Koolhaas. Johan Linton visar hur deras förhållande till den franska huvudstaden kan illustrera grundläggande skillnader i deras syn på samhället och på människans möjligheter att skapa en bättre värld.

Vi är också glada att i Arche – som fått ett större format än Psykoanalytisk Tid/Skrift – kunna fortsätta arbetet med bilder. Förutom verk av viktiga historiska konstnärer som Hieronymus Bosch, Matthias Grünewald och Francisco de Goya har vi förmånen att kunna visa ett stort antal av dadaismen och surrealismen inspirerade bilder utförda av den svenske illustratören och konstnären Edvard Derkert. Numret innehåller även foton av bland andra Raymond Depardon och Ferdinando Scianna.

Det andra numret av Arche utkommer till Bok- & Biblioteksmässan i september 2011.

Per Magnus Johansson